En text från systerbloggen Helenas reflektioner..

Är det här vi är nu? Din partner förs in i den kommunala omsorgen med insatser som dagverksamhet och växelvård, eller flyttas till ett särskilt boende för att bli omhändertagen av personal medan du ska fortsätta leva och njuta av ditt liv. 

Det väcker ofta upp en moralisk konflikt inom oss. Får man göra så? Är det okej att som partner värna om det egna livet trots att ens livskamrat inte längre klarar det av egen kraft? Mitt svar på den frågan är alltid JA. 
 

Du är i din fulla rätt att hedra ditt egna liv. 
 

Här väcks ofta en diskussion om hemtjänst och hur våra särskilda boenden ser ut och vad de klarar att ge för typ av omsorg, men det är en helt annan blogg. Men kort sagt så med vissa undantag av både hemtjänst, boenden och personens egna sjukdomsuttryck och symtom, så får våra sjuka medborgare och närstående den vård och omsorg de behöver. Det går aldrig att jämföra med den kärleksfulla omsorg en anhörig kan ge, men gott nog. 
Åter till dig. Din situation går nämligen att rädda. För tyvärr är det så att många som blir svårt sjuka inte går att rädda även om man kan hålla människan vid liv en mer eller mindre lång period. Och än så länge har vi heller ingen bot för personer med demenssjukdom. 

Har man levt många år tillsammans så är situationen som uppstår till följd av den kognitiva förändring som sker utmanande på så många olika plan. Det gäller såklart även när andra typer av sjukdomar drabbar en relation med. Det känslomässiga kaos som ligger som ett bakgrundsvibrato påverkar människan på många olika sätt. Instinkten hos många blir att man hanterar känslorna genom att göra, ordna och ta hand om sin närstående. Lösa situationen. Och med en demenssjukdom i relationen kan jag lova att det finns saker att lösa, att suga tag i, att fokusera på. 
Dessvärre är det så att det spelar ingen roll hur mycket man gör, den här situationen går inte att lösa. Din nära och kära kommer inte bli frisk. Hen går inte att rädda. 

 

Det är sorgligt. Det känns orättvist. Det känns ovärdigt och fel. Man tycker så synd om den som blivit sjuk. Och man vill inte acceptera situationen. 

Livet händer och det kommer alltid att hända. Frågan är vad vi gör med det vi behöver gå igenom. 

När någon nära dör riktas den lösningsfokuserade energin vi så gärna tar till, på att först ordna med allt praktiskt med begravning och bouppteckning, men sen behöver de allra flesta av oss ta tag i sorgearbetet. Det är svårt att möta en näras bortgång, men döden är ovillkorligt slutgiltig och på något plan är det kanske enklare att acceptera situationen tack vare det. 

En demenssjukdom är egentligen också slutgiltig, det finns ingen bot och den förkortar sannolikt personens liv. Men då den kan fortgå i åratal är det svårt att ta tag i sorgearbetet. Man hamnar i en väntesorg som ligger där i bakgrunden men den undviker man gärna då det finns så mycket annat att hantera. Det är lätt att låta den sjukes behov och vardag vara prio ett, en prioritet som på sikt blir på bekostnad av den egna hälsan och välbefinnandet.

 

Det som hjälpte mig att fortsätta värna om mig själv och tillåta mig att leva vidare när min man blev sjuk är min syn på livet. Den kan låta förenklad och verklighetsfrånvänd för många men den har gjort den stora skillnaden för mig i mitt mående. Jag är av den övertygelsen att vi alla har vår unika väg att vandra, med olika utmaningar och läxor att lära av. Ibland för att vi helt enkelt ska utvecklas och växa som människa, men ibland kan det vara att vi helt enkelt valt att få gå igenom erfarenheten av att tex leva med en livsförändrande sjukdom eller funktionsvariation. Kanske har vi till och med valt det för att ge våra nära och kära en specifik upplevelse/lärdom. 

Det kan låta provokativt att vi väljer vår väg, hur då liksom?! Varför skulle vi välja något sånt, vi lever ju bara en gång kanske du tänker. Men gör vi det verkligen undrar jag? Med det sagt så menar jag inte att vi medvetet väljer att bli sjuk eller medvetet väljer att leva ett tufft och svårt liv. Och tänk om själen lever vidare när vår kropp har slutat pumpa blod genom vårt hjärta? Det är vad jag landat i som min inre övertygelse. Kroppar kommer och går, själen lever vidare och gör ett bokslut för att inför nästa människoliv planera en ny upplevelse med nya utmaningar att lära av. 

Lärdomar kan handla om att bryta gamla nedärvda mönster, förstå värdet av att sätta gränser, släppa kontrollen och landa i tillit till livets skeenden. Jag tror att vår själs främsta önskan med att kliva in här på jorden är att få uppleva alla dessa mänskliga fysiska förnimmelser, känslor och tankar, men i första hand för att njuta av det. Både det lätta och det svåra. Inte ta livet och oss själva på så stort allvar. 

Den här livsåskådelsen kan vara både provocerande och svår att ta till sig, om så är fallet för dig så känn dig fri att sluta läsa när du vill. Men den här synen på livet har hjälpt mig att ta mig igenom alla utmaningar i livet. Inte minst när jag blev anhörig och änka till min cancersjuka man. Acceptansen infann sig snabbt när jag vilade in i att det här var hans utstakade väg. Vem är jag att bråka med det?! Det gjorde det så mycket lättare att följa mina egna behov och fortsätta leva mitt liv, trots att hans livsriktning gick åt det motsatta hållet.

 

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått. 
 

Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med. 

Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det inte så lyxigt alla gånger. Snarare ganska tungt.

Förutom ett dåligt beslut gällande fönsterbyte som blev onödigt kostsamt på huset så har ändå allt löpt på bra. Anders hade ordning på sin ekonomi vilket gjort att den biten är än så länge stabil för mig. Men känslan av att vara helt ensam i allt, alla beslut, allt som ska göras, trots att jag blivit bra på att ta hjälp så är det vad som tär. 
 

I våras tex när sonen och jag skulle kapa ner häcken och återvinningen hann stänga innan vi va klar, det blev helt övermäktigt för mig. Jag bröt ihop och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle orka utsätta mig för att baxa mig igenom där med släpvagn en gång till. Att då bli bemött med en tröstande kram och orden, du kan släppa det, jag tar hand om det imorgon, då väcktes en längtan till liv. En längtan efter teamkänslan och styrkan i tvåsamheten. Helt oväntat, för jag kände mig så stark och oberoende. Men det ena behöver ju faktiskt inte utesluta det andra. 

Vi började så småningom prata om nästa steg, att flytta ihop, här hos mig. Något jag verkligen inte trott mig vilja, någonsin igen. Men dörren öppnades och den framtid som togs ifrån mig när Anders dog fick nu ett alternativ. Inte konstigt att jag känt sånt behov av att förändra hemmet och göra det till mitt och barnens så snabbt. Hur skulle annars min nya man vilja ta plats här i det som varit en annan mans hem? 
 

Nästa oväntade reaktion var när vi öppnat dörren för ett liv tillsammans och aktivt börjat agera i linje med det så kom en ny våg av sorg upp. Förtvivlan av att det inte är Anders jag planerar framtiden med. Som om en liten del av mig hoppats på att han skulle komma tillbaka! Bara jag gjort läkningsarbetet klart så kanske kanske belöningen skulle bli en återförening. Jag vet, det låter helt galet, men känslor har ingen logik. Så det var bara att ge efter för sorgen av att ännu en gång släppa taget om honom, om det som var Vi, den här gången för att jag inlett ett nytt Vi. 

Att ha ett distansförhållande med 84 mil mellan oss har sina utmaningar. Det blir långt mellan mötena och när vi väl ses så blir det intensivt. Det är lätt att dras med i egots vilja, att driva på och pusha för att skapa förutsättningar att ses och för att flytten ska gå att genomföra så snabbt som möjligt. Jag som lärt mig genom åren hur viktigt det är att lyssna inåt, följa den inre vägledningen och att som Projektor (Human design) ha gott om tid i min egen energi, började nu köra över mig själv i önskan att ta vara på tiden och njuta av varandra. Det har lett till energibaksmällor och fysiska reaktioner av olika slag, den senaste i tomhet och ännu en förkylning. 

 

Jag älskar relationer och allt vad det innebär. De utmaningar som uppstår, vad som triggas, hur vi kommunicerar, olikheter, likheter, samförstånd och missförstånd. Tänk vad livet vore tråkigt utan våra relationer. 

Efter att min livskamrat gick över till nästa dimension så har jag än mer lärt mig att uppskatta och värdera mina relationer. De har alltid varit viktiga för mig, men nu är de livet självt. Jag ser och känner sådan tacksamhet över alla de relationer jag fått, skapat och närt genom livet, oavsett om de är nära eller i periferin. Det är verkligen i relation som livet händer.

 

När jag då möter en ny kärlek blir det en mycket speciell upplevelse. Att älska när man redan älskar. Att lära känna och bygga en ny relation när kärleken till den förra fortfarande lever. Är det ens möjligt kan man undra. 

 

Det är en märklig och härlig upplevelse att kliva in i en kärleksrelation igen. Som när en biflod ansluter till huvudfloden. 
Så mycket känns annorlunda och det finns säkert många faktorer till det. Jag är äldre och är på en annan plats i livet nu, förutom den sorg jag gått igenom så handlar inte en kärleksrelation längre om att bilda familj eller bygga ett liv. 

Kärleksrelationer går inte att jämföra med varann och ändå är det vad som sker för mig. På ett oladdat och objektivt sätt. Samtidigt som jag öppnar mig mer och mer för den nya så kommer vågor av den gamla rullandes över mig emellanåt. Kombinationen att känna sån kärlek till den nya och saknad av den gamla är det som är mest märkligt, men känns ändå fint. 

Anders är en del av mig och kommer alltid att vara det. Det är okej. Det är okej att sakna det som var och samtidigt vara lycklig och älska den nya med allt vad det nu innebär. Precis som vi älskar våra barn lika högt men på helt olika sätt. Framtiden känns ljus och jag känner mig priviligerad som får älska dessa båda fina men totalt olika män. Den ena i minnet. Den andra högst närvarande just nu. 
Tacksamheten är stor <3

 

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda.

Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen.
Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa. 
Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har ingen möjlighet att värja sig...

Där är jag nu. 
 

Kort därefter kom då kvällen när Livet skulle ge mig svar på tal. En helt vanlig danskväll drogs min energi direkt till ett hörn av lokalen där det stod en främmande man och budskapet jag hörde i mitt huvud var, -kom ihåg det här nu Helena, Livet kan visst leverera och du känner det redan nu innan ni ens dansat...

En stund senare stod han framför mig och redan efter några danssteg hade han bockat av den första av vad som skulle visa sig, alla punkter på min lista. 
 

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen. 

När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången. 

Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå. 
 

I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja. 

Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med? 

Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om inte.. vad behöver du förändra för att skapa de förutsättningarna?

Att lämna en invand situation, oavsett om det handlar om jobb eller relation är inte lätt. Det är nog det svåraste vi gör eftersom vi människor generellt inte gillar ovisshet och vi är rädda för att ställa till oreda och besvär. Vi bär ofta också med oss tvivel på att livet kommer lösa sig till det bästa när vi vågar följa hjärtat. 

De tider som råder nu utmanar och ger stöd att bryta invanda mönster, relationer och situationer. Det är som att det inte går att bita ihop och stå ut längre. Vi närmar oss en ny tidsålder där det är hjärtats väg som slår ut all gammal kollektiv logik. 

Idag är det nyårsafton i Human designs årshjul. Det är dags att sätta intentioner sprungna ur hjärtats önskan. Även om du inte på förhand kan räkna ut hur situationerna ska lösas i praktiken. 

Livet vill dig väl. Men för att få känna på det behöver du våga ta de svåra besluten. Dra tillbaka fokus in i hjärtat och lyssna. Ta sen ett steg i taget. Hör av dig om du behöver hjälp att sortera i dina tankar och känslor. Du är inte ensam.

Gott nytt år ♥

 

Mitt inre bokslut för 2023 är gjort och ett av de ord som sammanfattar är SURRENDER. Det var nog ordet även för 2022. När livet utmanar, tar och ger så kan vi inte annat än ge efter, surrender till det som ÄR. 

Vi kan äta rätt, träna, yoga, meditera, knapra vitaminer eller vaccineras, ta mediciner eller gå i terapi, vad än vi tror kan vara lösningen eller nyckeln till ett långt friskt och fröjdefullt liv, men när det kommer till Livet så är det helt enkelt inte vi själva som styr. Det är inte vår människas, vårt mentala egovilja som avgör utkomsten. Den fria viljan handlar helt enkelt inte om den här nivån av livet. 

Den fria viljan handlar om att ta oss an de utmaningar som Livet erbjuder med förståelse för att det handlar om möjlighet till utveckling. ALLT som uppstår gör det för att hjälpa oss att GE EFTER för den högre viljan. Guds vilja. Livets vilja. Kärlekens vilja. Vad vi nu vill kalla den. Viljan som går bortom den här lilla människans begreppsvärld. 
 

Här är det lätt att bli bitter, frustrerad och uppgiven. Det är vanligt att skuldbelägga sig själv och andra, döma hårt för att man inte får livet dit man vill. 
När Anders, som var hälsan själv med en historia av elitidrott och alltid varit noga med träning och mat, blev sjuk var det självklart mot min vilja. Även mot hans såklart. Och mot barnens vilja, hans familjs vilja och alla han kändes vilja. Ingen av alla människor runt honom ville att han skulle bli så sjuk och inte få leva vidare.

Det hjälpte ju inte. Vad som däremot hjälpte både honom i sin situation och mig i min situation var att ge efter för det som skedde. Acceptera utan att döma och möta allt vad som triggades känslomässigt i den här situationen. 
Han blev inte frisk när vi kämpade emot och inte heller när vi gav efter men skillnaden blev hur vi hanterade situationen. Trots rädsla och smärta infann sig även frid och kvalitet.
Att använda vår fria vilja att bejaka det livet ger, trots att det går emot allt vi tänkt oss är inte lätt men det ger lättnad. För bördan att lägga ansvaret av livets utkomst på de egna axlarna är så tungt. 
 

Ta dig an ALLT med passion,
oavsett om det är något du vill eller inte vill.

 

Det är enkelt att ge efter och följa flödet när allt går lätt. Men nyckeln till ett fullkomligt liv är att även ge efter och bejaka när livet går emot. Förr eller senare kan vi se guldet i erfarenheten. Det finns en plan, en gudomlig vilja som har det högsta och bästa i siktet för oss. Den här gudomliga energin är vårt källa, vårt ursprung, vad som designat vår unika människodesign. Ställ din vilja åt sidan och låt den energin flöda och leva genom dig så som det alltid varit tänkt. 
 

2024, jag undrar vad du har att erbjuda mig..
 

Gott nytt år kära kära följare. Tack för att ni läser.❤️

Jag har som sagt loggat ut från sociala medier på obestämd tid, men vill ni dela med er av det här inlägget i era flöden är jag såklart supertacksam för det.


Vi hörs igen nästa år. 
Kramar Helena

Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar. 

Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint. 
 

Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.  

Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.

 

Jag skulle aldrig stanna hos någon som var otrogen mot mig. Jag tänkte nog till och med att jag aldrig skulle låta det hända ens. Självklart var det vad som hände och kort sagt så gick jag tillbaka och fick uppleva att bli bedragen ännu en gång av honom.

Jag skulle aldrig flytta till någon storstad och om jag skulle flytta så skulle det va norrut isåfall. 2001 gick flyttlasset till Stockholm för att slutföra Socionomutbildningens C-uppsats och väl där mötte jag min blivande man och blev kvar i 7 år.

Några barn skulle jag heller aldrig ha men det blev tillslut två. Men jag skulle aldrig förändras på något sätt bara för att jag fick barn. Min son vann den duellen av envishet och kastade in mig på en inre utvecklingsresa jag inte kunnat ana jag skulle ta.

Jag skulle aldrig starta eget företag för all den tid min pappa la ner i sin firma när vi var små ville jag inte uppleva. Nu har jag haft egen firma i 14år, om än som sidoverksamhet.
 

Som jag redan berättat fick jag mitt konto på facebook hackat i somras med en rad händelser som följd. Det fick mig att reflektera. Sett på den händelsen utifrån ett högre perspektiv blir det ganska intressant. 

Den eller det som hackade mitt konto hade terrorvarning över de inlägg som hen hann göra. Profilbilden var ondskefull och grym och inläggen än grymmare. Man skulle kunna likna hackningen vid hur vårt ego-mind tagit över vårt sinne. Vi är helt enkelt hackade ända tills vi börjar genomskåda de kritiska, nedlåtande, dömande tankar som terroriserat oss i mer eller mindre utsträckning genom livet. I vissa perioder kan det kännas som om man inte har någon som helst kontroll på tankarna, de lever sitt egna liv i ens huvud.
 
Men så snart jag upptäckte att kontot blivit hackat så fick jag steg för steg visa för facebook vem som är min riktiga identitet, bevisa att jag var jag och att hackern var falsk. När jag bevisat att mitt konto var mitt återfick jag det och kunde städa bort allt i terrorväg som hackern lagt ut. 
 

Det är dags att låta gammalt falla till förmån för nytt. Både på insidan och utsidan. Och det nya som utgår från sanningens hus innefattar möjligheter som vi inte har varit i närheten av tidigare. Relationer kommer se annorlunda ut, jobben kommer förändras, skola och omsorg lika så. Många är det som pratar och förutspår att det är vad som sker i världen just nu. Jag har tidigare skrivit om det utifrån Human designs perspektiv också. År 2027 så ändras den bakgrundsfrekvens som funnits sen 400år tillbaka vilket innebär att vårt sociala och samhälles fundament, säkerhetsnät kommer att bytas ut. Hur det ska gå till är omöjligt att säga eftersom vi aldrig har gått igenom något liknande förut. Men med tanke på hur allt gungar ute i världen sen flera år tillbaka är processen i full gång. 

Att se hur det invanda faller kan vara läskigt och det krävs både mod och nyfikenhet att säga ja när det nya knackar på. Det kan vara möjligheter du aldrig kunnat föreställa dig. Nya former av arbete, av relationer och levnadssätt. Att våga säga ja till något nytt som är grundat i en gudomlig sanning är svårare än man tror för vi har ingen referensram, inget vi kan luta oss mot erfarenhetsmässigt. Allt vi kan göra är att våga välja hjärtats väg, våga lyssna till hjärtat istället för det sinne som styrt vår tillvaro hittills. 

Tänk vilka möjligheter det öppnar för. Bortom illusionens hus finns bara vinster och våra LIV kan bara bli rikare.